I brist på lycka.
Jag fattar inte vad ni håller på med, förlåt om jag inte orkar just nu (?)! , men ni vill ju inte ens veta varför jag är som jag är, om ni inte har fattat än så kanske det är dags att ta reda på vad det är med mig.
Jag har tänkt ganska mycket under många veckor i sträck, velat fram och tillbaka, bollen ligger hos er nu, det är upp till er om ni vill ha mig kvar som vän, men just nu beter ni er faktiskt inte som mina såkallade "vänner" , jag gråter men jag får bara blickar och sen är det inte mer med dig, ser ni inte, eran "vän" dör?! Men okej, vad förväntar jag mig, sköt erat liv istället, gör fan vad ni vill, tänker inte ni hjälpa mig gör jag inte detsamma till er. Jag har ingen lust att ge goda råd till människor som bara ger skit tillbaka.
Förut kände jag lycka att gå till skolan, jag vet det låter ganska komiskt, men jag tyckte det var ett paradis om man jämförde med min hemsitation, men vet ni, nu är skolan faktiskt värre! Vad snurrar i era huvuden när jag berättar för er att jag ska byta skola, jublar ni eller känner ni kanske något litet hugg av dåligt samvete?
Empati, vet ni vad det är? Det är när man kan sätta sig in i en annas liv, man har medkänsla, förlåt men ni verkar sakna det. Ni ser hur jag faller men vad gör ni, jo ni blundar, det känns som om ni spottar på mina skor, ni trampar ner mig och vägrar att hjälpa mig upp, och om ni fortfarande läser detta, bli då inte arga, och säg nu inte "men du ser ju så lycklig ut" eller "vi har försökt prata med dig" , 1. ser jag lycklig ut? Är det därför ni har tagit kort på min arm när jag i panik har snittat sår med rakbladet? 2. jaså har ni? Hm...jag måste ha missat något. Det är JAG som har fått komma till er, för jag trodde ju på era ord "du kan prata med oss", och när jag väl pratade då fick ni kanske något sms och det var helt plötsligt så mycket viktigare än mitt liv.
Jag orkar inte längre,
helt ärligt,
detta tar mitt liv.
Jag tog inte självmord,
det var ni andra som tog mitt liv,
i brist på att ha någonting annat att göra..
Jag älskade er ju...?!
Jag har tänkt ganska mycket under många veckor i sträck, velat fram och tillbaka, bollen ligger hos er nu, det är upp till er om ni vill ha mig kvar som vän, men just nu beter ni er faktiskt inte som mina såkallade "vänner" , jag gråter men jag får bara blickar och sen är det inte mer med dig, ser ni inte, eran "vän" dör?! Men okej, vad förväntar jag mig, sköt erat liv istället, gör fan vad ni vill, tänker inte ni hjälpa mig gör jag inte detsamma till er. Jag har ingen lust att ge goda råd till människor som bara ger skit tillbaka.
Förut kände jag lycka att gå till skolan, jag vet det låter ganska komiskt, men jag tyckte det var ett paradis om man jämförde med min hemsitation, men vet ni, nu är skolan faktiskt värre! Vad snurrar i era huvuden när jag berättar för er att jag ska byta skola, jublar ni eller känner ni kanske något litet hugg av dåligt samvete?
Empati, vet ni vad det är? Det är när man kan sätta sig in i en annas liv, man har medkänsla, förlåt men ni verkar sakna det. Ni ser hur jag faller men vad gör ni, jo ni blundar, det känns som om ni spottar på mina skor, ni trampar ner mig och vägrar att hjälpa mig upp, och om ni fortfarande läser detta, bli då inte arga, och säg nu inte "men du ser ju så lycklig ut" eller "vi har försökt prata med dig" , 1. ser jag lycklig ut? Är det därför ni har tagit kort på min arm när jag i panik har snittat sår med rakbladet? 2. jaså har ni? Hm...jag måste ha missat något. Det är JAG som har fått komma till er, för jag trodde ju på era ord "du kan prata med oss", och när jag väl pratade då fick ni kanske något sms och det var helt plötsligt så mycket viktigare än mitt liv.
Jag orkar inte längre,
helt ärligt,
detta tar mitt liv.
Jag tog inte självmord,
det var ni andra som tog mitt liv,
i brist på att ha någonting annat att göra..
Jag älskade er ju...?!
Kommentarer
Trackback
