Så var det sommarlov ja.

Okej, jag saknar dig verkligen.
Det gör jag, det gör ont i mig när jag tänker tillbaka.
Vi upplevde mycket tillsammans, blandgodis, du vet..lite av varje.
Men samtidigt, mitt i all gråt ler jag.
För att jag är lycklig för att jag fick ha dig i mitt liv, för att du var min storasyster och min bästavän.
Jag var stolt förstår du, för att det var jag som fick sitta med dig i soffan och gapskratta och Hjälp, för att det var jag som fick vara med dig, att det inte var någon annan.

Men tider förändras, så är det bara.
Men varför egentligen, kan någon svara på den frågan?
För när vi gick skilda vägar tog du med dig min livskraft, du tog min glädje till livet.
Ta det inte negativt nu, jag säger bara som det är.
Jag vill inte ljuga längre, jag är faktiskt trött på det.
Men, på något sätt måste jag ändå sätta upp en mur, för att stänga alla ute.
Ingen får komma in, det är jag som är huvudpersonen och jag är rädd.

Bilder av dig och mig, det är dig jag tänker på när jag blir tyst, det är sorgen och kärleken jag funderar över då.
Så nu vet du det också.
Kära älskade vän, jag har mycket kvar att berätta för dig.
Men grejen är den, när ska jag berätta det?
Eller, ska jag någonsin göra det?

Jag har egentligen bara några få ord som jag vill att du tar åt dig av ; förlåt mig, men jag älskar verkligen dig.