Tjeeena :)
Vinden har vänt och det blir bara ljusare och ljusare i min lilla värld, tack gode gud, efter två långa år fylla av tårar så har leendet äntligen kommit tillbaka och vem kan man tacka...hm...dels mig själv för att jag inte har gett upp och jag måste ju bara få nämna Natalie också, hennes stöttning har varit helt fantastisk! Tack så ... jävla mycket hjärtat!

Idag vaknade jag först vid halv sju pågrund av att min lillebror vaknade och jag sov i samma rum som honom, men Helena gick ut med honom och jag kunde gott somna om igen, med kvart i nio var det dags för mig att stiga upp, ute sken solen för fulla muggar och himmelen var blå, kunde ju knappast vaknat bättre! Gick och tvättade håret och satte mig här i väntan av att solstrålen skulle logga in (Natalie med andra ord) , tillslut ringde jag och då satt hon och åt frukost och Lexus var på dagiset med Micheala.
Framåt halv tolv kom hon äntligen med lillkillen och William och han började genast att leka, jag och tönten var grymt trötta och var väl halvt frånvarande! Sedan gick vi till hästarna för att Lexus skulle sova, Natalie gick hem med honom och jag och bror vände också hemmåt.

Klockan blev väl fem när jag kände att om jag inte fick göra någonting så skulle jag bokstavligt talat dö, så Natta (förlåt men lättast så nu älsk) och jag bestämde oss för att cyka bort till Årsta havsbad och bada, men när jag möter henne så kommer jag på att jag inte kan vägen dit, hon blev lagom glad men det löste sig, vi cyklade till Petters och Michealas "stuga" som ligger vid vattnet, och på vägen dit måste man gå igenom en kohage men det är inte vanliga kor, alltså de är sådana med massa päls om ni förstår vad jag menar?! De sprang all vägens väg när vi kom med cykeln, hahaha (aa) , så kom vi fram, jag bangade för badet och Natalie gjorde detsamma, så vi gick till stranden och lade oss längst ut på bryggan och bara njöt, livet kan ju knappast bli bättre när man är med henne..
Ah men så skulle vi hem förstås och sjäälvklart står de där jäkla kossorna där (men vad hade vi förväntas oss?) , jag hoppade upp på cykeln och trampade iväg mot dem och skrek, hahahha omg vad rädda de blev, min kära vän gick väl dubbelvikt av skratt, ja det är ju trevligt att man kan glädja någon iallafall! Vi fortsatte våran hemresa och så började det att regna...suck....varför just då?! Natalie hade ju inte långt hem precis men för mig var det dock liiite längre men jag trampade på och kom hem lagom tills skuren kom typ.

Nåväl, nu sitter jag här, trött som tusan så jag ska väl börja tänka på sängen så att jag kommer upp imorgon, förresten Natalie, du har min bikin och handduk :p !


Morgondagen blir förhoppningsvis lika bra!
Kärlek //Annie.